Advokaten i vårdnadstvisten

Ett ärende om vårdnad, boende och/eller umgänge handlar i väldigt hög grad om ”mänskliga” överväganden om vad som är bra för ett barn och vem som är en bra förälder. Därför handlar advokatens jobb i mycket hög grad om att kunna bedöma mänskliga relationer i det konkreta fallet.

Den här texten går igenom några aspekter på vårdnadstvisten som alltid är aktuella: de juridiska och psykologiska aspekterna på hur vårdnaden, boendet och umgänget ser ut. I slutet av texten fokuseras på barns och föräldrars psykologiska reaktioner på en vårdnadstvist.

 

Gemensam vårdnad

Advokaten Dianne Post skriver i en artikel att gemensam vårdnad oftare är ”en lösning som avser att skydda den frånskilde faderns rättigheter, snarare än barnets bästa”.

Gemensam vårdnad vid separation är en institution som har införts stegvis av regeringen sedan 1976, då det blev möjligt att välja gemensam vårdnad efter separation eller skilsmässa.

Omkring 1990 börjar regeringen verka för att gemensam vårdnad efter upplösta parförhållanden ska bli det nya normala. I förarbetena om ändringar i föräldrabalken (Prop. 1990/91:8 s. 31) föreslås att en domstol ”skall kunna bestämma att vårdnaden skall vara gemensam även i sådana fall då en förälder eller båda har yrkat att den gemensamma vårdnaden skall upplösas och vårdnaden anförtros en förälder”.

I senare förarbeten (Prop. 2005/06:99 s. 1) menar regeringen att ”gemensam vårdnad i de allra flesta fall är en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform”. Genom 2006 års vårdnadsreform upphävdes dock möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot båda föräldrarnas vilja. Därigenom togs ett första steg tillbaka från utvecklingen mot en allt starkare presumtion för gemensam vårdnad. En utveckling som alltså pågått sedan 1976.

Under perioden 2007-2017 fördubblades antalet vårdnadstvister, från drygt 3 000 till drygt 6 000 per år. Ofta finns våld från pappan mot mamman med i bilden. En studie av 1 087 vårdnads-, boende- och umgängesärenden har visat att uppgifter om våld förekommer i 25 procent av stämningsansökningarna. Rättssociologen Anna Rejmer, som har gjort studien, konstaterar i ett inslag från SVT att det i praktiken handlar om pappor som slår mammor.

I en artikel på samma tema skriver juridikprofessorn Anna Singer: ”Vi har fått en rättslig ordning som i stor utsträckning är helt inriktad på vad som skulle kunna beskrivas som social ingenjörskonst; att uppfostra föräldrar att leva upp till en ideal bild av en samlevande kärnfamilj i en situation där just den inte längre finns… Det är dags att släppa idén om att alla föräldrar ska ha gemensamt vårdnadsansvar efter en separation.”

Maria Eriksson, professor i socialt arbete, framhåller i sin avhandling att efterkrigstidens ökande antal skilsmässor och separation har bemötts politiskt med att reglera fram ”den separerade kärnfamiljen”. Med det menas att regeringens politik förutsätter ”en hög grad av samarbete mellan föräldrarna efter en skilsmässa eller separation”. Erikssons uppfattning är att det å ena sidan är positivt, bidrar till jämställdhet och förvandlar ”fäder till pappor”, men att det å andra sidan är negativt eftersom det hindrar ”arbete mot fäders våld och skydd av barn och mödrar”.

Av Erikssons avhandling framgår också att det egentligen bara är i fråga om icke-vita och icke-svenska män som regeringen vill medge att det finns våldsamma fäder. Vålsamma fäder kommer från ”patriarkaliska familjestrukturer”, men sådant har vi inte i Sverige, verkar regeringen tro.

Faktum är dock att åtskilliga av de kvinnor som jag och andra advokater möter i sådana här ärenden har flytt från förhållandet, inte sällan genom att ta hjälp från en kvinnojour, på grund av någon form av våld (som du kan läsa mer om i texten om målsägandebiträde här på hemsidan). Och ofta är ensam vårdnad en nödvändighet eftersom pappan inte sällan fortsätter kränka mamman på olika sätt.

Däremot betyder det långt ifrån alltid att domstolen kommer att tycka att pappan är olämplig. Istället brukar tvisten kretsa kring frågan om att samarbetet inte fungerar och vem som är bäst på att samarbeta med den andra föräldern. Om ingen av föräldrarna är uppenbart olämplig är det den förälder som domstolen tycker har bäst förmåga att samarbeta med den andra föräldern som kommer att få vårdnaden (förutsatt att båda föräldrarna vill att det ska vara ensam vårdnad).

 

Umgänge

Att svenska domstolar verkligen värnar om faderns rättigheter framgår tydligt i en studie av juristen Eva Diesen. Hennes forskning visar att 94 % av alla pappor som har dömts för våld mot sin partner eller sina barn får fortsätta träffa sina barn när umgängesfrågan har prövats av domstol.

Om den våldsamma pappan är vit svensk har han avsevärt bättre chanser att få sina faderliga rättigheter respekterade. Sociologen Linnéa Bruno har gått igenom 196 domar om vårdnad, boende och umgänge, och kommit fram till att en våldsam pappa med ett icke-nordiskt namn förlorar rätten till umgänge fyra gånger så ofta jämfört med våldsamma pappor med ett nordiskt namn. Och inte nog med det. I sin avhandling konstaterar hon att det även finns exempel på barn till ”icke-nordiska” fäder ”som nekats umgängesrätt utan att några uppgifter om våld ens förekommer i domen”.

Forskningen pekar alltså på att det är först när rasism kommer in i bilden som domstolarna tycks vara redo att se klart på mäns våld mot kvinnor. Idealbilden av den vita svenska mannen som jämställd och fördomen om den utländska mannen som patriarkal (som Maria Eriksson har tagit upp i sin ovan nämnda avhandling) styr domstolarnas dömande.

I en artikel framhåller Bruno att hennes forskning tyder på att våldsamma fäder ”hittar sätt att manipulera beslutsfattare och få dem att ovetandes möjliggöra fortsatt kontroll över utsatta mödrar och barn”. Hon konstaterar också att ”Förekomsten av våld i hemmet och de uppenbara svårigheterna att bekämpa det här problemet utmanar den svenska självbilden av en jämställd, modern stat med ett intakt rättssamhälle och våldsmonopol”.

 

Fördelen med frivillig gemensam vårdnad

Psykologerna Judith Wallerstein och Joan Kelly, som 1980 gav ut en klassisk studie av skilsmässobarn, Surviving the breakup, var positiva till gemensam vårdnad i allmänhet, men de var inte för att det skulle bestämmas av staten. De var för ”flexibilitet och uppmuntran av gemensam vårdnad”, och såg gemensam vårdnad som ”en symbol för samhällets erkännande av barnets fortsatta behov av båda föräldrarna”.

Med andra ord: Wallerstein och Kelly utgick från barnets behov av en god och nära kontakt med båda föräldrarna. Det är dock inte det idealet som genomsyrar de vårdnadstvister du kommer i kontakt med som advokat. Än idag kan domstolen döma till fortsatt gemensam vårdnad i en vårdnadstvist, under förutsättning att bara den ena föräldern vill ha ensam vårdnad. Med andra ord: föräldrar, oftast mammor, riskerar att även efter tvisten sitta fast i gemensam vårdnad för att regeringen – och därmed tingsrätterna – påstår att det är bra för barnet. I själva verket tyder dock forskningen på att barnets bästa handlar mer om hur boendet ser ut efter separationen.

Växelvis boende: positivt enligt forskning

När det gäller boendet, som också nästan alltid är en fråga i vårdnadstvisten, visar forskning att växelvis boende är positivt för barn. En studie av sociologen Jani Turonen, baserad på enkäter med 800 barn vars föräldrar separerat, pekar på att för de barn som bor varannan vecka hos föräldrarna är det mindre troligt att de upplever höga stressnivåer, jämfört med barn som bor heltid med ena föräldern. Turonen framhåller att de lägre stressnivåerna för de barn som bor växelvis hänger ihop bland annat med att det skapar starkare relationer än om barnet bara bor t.ex. på helgerna hos den ena föräldern.

En slutsats som kan göras av det här är att barnets bästa snarare handlar om boendet än om vårdnaden. I fråga om boendet finns påtagliga bevis för att det skapar en nära och god relation till båda föräldrarna. Men att det per automatik skulle vara bättre för barnet att båda föräldrarna utövar vårdnaden (dvs tar gemensamma beslut i frågor som rör barnet), och att den ”separerade kärnfamiljen” upprätthålls genom statligt tvång, finns det alltså ingen forskning som visar såvitt jag vet.

 

Barns delaktighet i vårdnadstvister

Inte bara föräldrar blir engagerade av en vårdnadstvist. Även barnen tenderar, i synnerhet i mellanstadieåldern, att bli ganska aktiva deltagare i processen. Barnen får på det sättet också en hel del att säga till om.

Wallerstein och Kellys ovan nämnda bok, Surviving the Breakup, är något av en bibel för den som vill förstå hur barn och föräldrar reagerar på separationer och konflikter, inklusive vårdnadstvister. Surviving the Breakup bygger på studie av 60 familjer som genomgick en separation. Studien omfattade 131 barn och följde dem alltså under en period av 5 år efter separationen. Huvudsakligen omfattade studien vita medelklassfamiljer.

Den som har handlagt många vårdnadstvister kan gång på gång se hur samma mönster som boken beskriver upprepar sig. Som att barn alltid reagerar häftigt på föräldrars separationer om föräldrarna skiljs som ovänner. Författarna skriver: ”det finns knappt ett skilsmässobarn som vi har träffat som inte höll fast vid fantasin om en magisk försoning mellan de separerade föräldrarna”.

Samtidigt resonerar barn även rationellt. Ett av de vanligaste klagomålen från barnen i studien var att föräldrarna talade illa om varandra.

Författarna beskriver ungefär en femtedel av mammorna och något färre av papporna som ”förbittrat kaotiska”: ”Den förbittrat-kaotiska föräldern skyddade aldrig sitt barn från skilsmässans bitterhet och kaos. Desto oftare drog han barnet rätt in i kaoset, i ett desperat försök att samla ihop psykologiskt stöd och samförstånd. När pappan var förbittrad fanns det en hög sannolikhet för fysiskt våld… Förbittrade-kaotiska pappor hotade med vårdnadstvister… För de förbittrat-kaotiska mammorna ledde den krossade självkänslan inte lika mycket till våld som till oändliga bittra brandtal mot pappan i barnens närvaro”.

Wallerstein och Kelly menar att vårdnadstvister uppstår på grund av ”det desperata behovet av att rädda en krossad självkänsla och hämnas på den andra maken”. Den här ilskan, menar författarna, har en antidepressiv funktion: ”Det är rimligt att anta att för många föräldrar så har ilskan som driver de här kampanjerna till syfte att avstyra hotande depressioner. Det är därför ingen överraskning att kampanjernas intensitet förblev oförminskad lång tid efter separationen.”

Ett faktum som tydligt framgår av Surviving the Breakup är att barn i mellanstadieåldern riskerar att dras in och blir aktiva deltagare i föräldrarnas konflikt. Äldre och yngre barn reagerar annorlunda, men barn mellan 9 och 12 år tenderar att främst reagera med ilska.

Apropå just barn i mellanstadieåldern skriver författarna att de är ”särskilt sårbara för att bli indragna i den ena förälderns ilska mot den andra föräldern”. Studien visar att ca 20 % av barnen i mellanstadieåldern ingår en stark och ofta långvarig "allians" med en av föräldrarna mot den andra föräldern.